Jag har börjat ta del av Varbergs Filmklubbs filmer.
Måndag 2 december såg jag Efterträdaren
Regi: Xavier Legrand
Kanada 2023
1 tim 52 min
Efterträdaren
Ellias Barnès är 30 år och har just blivit konstnärlig ledare för ett berömt modehus i Paris. Förväntningarna är höga och bröstsmärtorna kommer som ett brev på posten. Plötsligt tvingas han att åka hem till Montreal för att begrava sin pappa, som han inte träffat på många år. Där upptäcker han att han kanske ärvt något som är mycket värre än sin fars svaga hjärta.
Elias (Marc-André Grondin) tar över som chefsdesigner för ett modehus i Paris i inledningen av filmen. Men titeln ”Efterträdaren” är tvetydig då filmen snarare handlar om en jakt på vem hans far egentligen var.
En psykologisk thriller av allra bästa sort.
Klipp av olika recensioner:
Saxat från GöteborgsPosten Läs recensionen i GP
Franske Xavier Legrand har gjort en iskall thriller om mäns våld mot kvinnor. Hans mörka allegori ”Efterträdaren” tar avstamp i Paris modevärld, och avslutas med en skrämmande begravningsakt i Montreal.”I vad som närmast liknar en grekisk tragedi gestaltas här nedärvd patriarkal vilja till herravälde, makt och kontroll” s skriver GP:s filmkritiker Maria Domellöf-Wik.
Från ruta ett dras vi in i ett elegant men obehagligt drama som obevekligt utvecklar sig till en thriller och som tar avstamp på catwalken, under en modevisning. Där går trådsmala modeller sammanbitet runt i en labyrint av åskådare, som betraktar, filmar och begår något slags oklart ofredande genom att snärja dem i en loop av bedömning som aldrig tycks ta slut.
Modellerna har nerverna utanpå. Så också den unge modeskaparen Ellias Barnés – lysande gestaltad av Marc-André Grondin. Han tar sig för hjärtat – ett ögonblick tror vi att han ska svimma – men han kvicknar till och löper snart i stället ett slags segerlopp runt i labyrinten, där hans modekreationer just korats till vinnare.
Nu blir det han som tar över på modehuset Orsino som deras nye, hete, designer. Omslaget till modemagasinet Bazaar planeras i minutiös detalj och snart ska hans första egna kollektion lanseras – i kanariegult.
I vad som närmast liknar en grekisk tragedi gestaltas här nedärvd patriarkal vilja till herravälde, makt och kontroll
Ellias vill sätta sin egen prägel på släppet och njuter av makten att låta egna modeller ta plats på andras bekostnad. Samtidigt oroar han sig för sin hälsa, går till doktorn, misstänker en ärftlig hjärtsjukdom (hans far har fått en hjärtattack tre år tidigare) och får en remiss till kardiologen. Det kan dock lika gärna röra sig om panikångest, tror doktorn.
Mitt under omslags-fotograferingen händer något oväntat: polisen kommer på besök. Ellias far, som han brutit all kontakt med decennier tidigare, har avlidit. Hans mor vägrar ha något som helst med sin ex-make att göra. Ellias känner sig därför tvingad att resa till sin hemstad Montreal för att ordna med begravning, försäljning av villan och pappans övriga kvarlåtenskap.
Stressen och ensamheten hos såväl far som son accentueras, medan handlingen tar en överraskande och betydligt mörkare vändning.
I vad som närmast liknar en grekisk tragedi gestaltas här nedärvd patriarkal vilja till herravälde, makt och kontroll – att jämföra med den som modehusens manliga chefsdesigners utövar. Inte minst mot sina kvinnliga modeller, men också över kvinnors kroppar i allmänhet via kroppsideal. Den nu avlidne pappan och sonen tycks brottas med samma självcentrering och vilja att – till varje pris – dominera människor i sin nära vänkrets – oavsett om det rör sig om en inhyrd chaufför, en assistent eller en lojal, sörjande vän.
Obarmhärtigt går sonen, som svurit att aldrig bli som sin far, samma öde till mötes – och samma förljugna självbild möter honom vad det lider i spegeln.
Innan dess har vi som åskådare fått känna Ellias stegrande ångest i sin faders hus, hos begravningsentreprenören och ute i naturen. Vem är han egentligen? Vem är hans far? Vad är de kapabla till? Filmens crescendo blir en kuslig begravningsakt där vi, som tittare, sitter inne med alla fakta – medan faderns allra bästa vän ännu inte anat oråd.
Det bildspel och tal han förberett får nya dimensioner i Xavier Legrands visuellt snygga thriller som petar i självbedrägeriets varböld. Lite för många manustrådar ska dock knytas ihop på slutet på bekostnad av psykologiskt djup.
